söndag 7 november 2010

Trädtelingar, tonårstro och taggade tacktal

En mental coach som jag träffade ett tag sa att människan, liksom träden, består av "årsringar". Varje år får man en ny årsring, men alla ens "gamla" årsringar, dvs. alla yngre versioner av en själv, finns också kvar där under ytan någonstans och dem måste man kunna umgås och samsas med. Det ligger nog något i det - man har ju kvar sina yngre jag på något sätt i form av minnen och erfarenheter som har format en till den man är idag.

Hursomhelst. På tal om att umgås med sina yngre jag, så har jag tänkt en hel del på hur glad jag måste ha gjort mitt 19-åriga jag nu på sistone. Ni vet, den lilla blyga, pryda Malin som just börjat på universitetet. Inget ont om henne, hon var bra på många sätt - härligt naiv och med en ganska enkel syn på livet och relationer mellan människor. (En kyss betydde t.ex. att man är kär. Sade någon, vem som helst, att man passar för en viss uppgift så var det sant. Sade någon tvärtom så var det också sant... Med den livssynen kan man bli rejält förvirrad ibland, som ni kanske förstår, men är man ung och oerfaren så är man. ;)) Hon var nyfiken på sin framtid och tyckte att det var rätt spännande på universitetet med alla nya människor och upplevelser. Men mitt 19-åriga jag kände sig som en liten grå mus. Hon ville gärna synas och höras, men visste inte riktigt hur man gjorde. Hon hade svårt att ta för sig och kunde inte riktigt tro på att andra tyckte om henne eller att hon var bra på något. Hon såg upp till alla som var så duktiga att de fick stå på scen i spexet och fascinerades av att dessa människor inte i gengäld verkade se ner på henne.

Om jag kunde resa bakåt i tiden och tala om för mitt 19-åriga jag, att om fem år kommer hon att stå på scen med Holgerkören för tredje gången, tillsammans med riktigt duktiga människor, och få höra att hon strålar av energi och scenkåthet när hon står där... och efteråt skulle andra säga att hon är bra... och att hon samtidigt kommer att vara med i en teatergrupp, få stå ännu mer på scen och att regissörerna ska skriva in fler repliker åt henne i manus bara för att de tyckte att det gick bra... ja, då skulle hon nog inte riktigt tro mig. Men jag tror ändå att det skulle värma henne och tända en låga av hopp hos henne... och tanken på detta värmer faktiskt mitt nuvarande 24-åriga hjärta.

Se där ja, nu fick ni kanske veta lite mer om mig. Det är ju inte varje dag man öppnar en yngre version av sitt hjärta mitt ute på bloggen såhär, men idag kändes som en bra dag (natt) att göra det. Jag kan passa på att samtidigt sända ut ett kollektivt tack till alla er som har känt och umgåtts med mig någon gång under mina universitetsår (eller kanske t.o.m. tidigare) och som på något sätt kan ha påverkat mig och min syn på mig själv. Jag är så grymt mycket bättre idag. Eller känner mig så i alla fall.

Tack. Ni är bäst.