torsdag 2 december 2010

Amerikanska avigheter, bastanta blåbärsträd och svensk skönsång

Jag drömde i natt att jag reste till USA. Vi var ett helt gäng spexare som åkte tillsammans, alla skulle gå på Erik och Jills bröllop. Det var ingen passkontroll i Sverige, så först när vi hade landat i USA och satt på en flygbuss som skulle ta oss till den amerikanska tullen upptäckte jag att jag hade glömt både mitt pass, mina pengar och allt annat viktigt i Sverige! Jag kom också ihåg att jag hade glömt att fylla i ett formulär som Pär berättade om, som intygar att man inte är terrorist eller liknande. Jag berättade panikartat för de andra på bussen att jag hade glömt allt detta och frågade om någon visste vad som skulle hända nu, men de ryckte bara oengagerat på axlarna och sa att de inte visste. Jag insåg förfärad att jag nog skulle bli tvungen att åka hem igen och missa bröllopet, men innan något mer hände så vaknade jag, eller så övergick det till en annan dröm (jag drömde tre saker i natt, men minns inte ordningen på dem).

I en annan dröm var jag på en ö i Vättern, det var sommar och jag plockade blåbär. Men blåbären växte inte bara på vanligt blåbärsris, utan även i höga träd. Det var rätt speciella träd, de hade grå stammar ungefär som vanliga träd, men de långa hängande grenarna och kvistarna liknande blåbärsris med sina pyttesmå gröna löv. Blåbären var saftiga, ganska stora men inte onaturligt stora och växte som i klasar. Jag reagerade på att blåbären växte på träd, det är ju lite ovanligt, men jag antog till sist att träden bara var vanligt blåbärsris som växt sig ovanligt högt. Förutom att plocka blåbär hade jag även fått i uppdrag att hitta en speciell liten grop i marken på ön. Jag kände till just den gropen sedan innan eftersom jag och min syster hade gömt en PET-flaska innehållande en hemligt meddelande där en gång när vi var små och var där med familjen. Jag hittade gropen, som låg under en tjock trädrot, men nu var den tom. Jag förstod aldrig riktigt varför jag skulle leta rätt på gropen, så jag lämnade den utan vidare begrundan och fortsatte med blåbärsplockningen i stället.

I den tredje delen av drömmen som jag kommer ihåg stod Jill och jag och pratade framför min badrumsspegel här hemma i Linköping. Badrummet såg ut precis som i verkligheten (vilket ju inte alltid är fallet i drömmar) och jag minns inte riktigt vad Jill och jag gjorde där men jag tror att vi gjorde oss iordning inför någon fest, sminkade oss och så. Det jag däremot minns markant är att Jill sjöng en liten bit av en av Holgerspexkörens a cappella-omstarter från i år ("Oidipus är galen" på melodin Octupus's Garden). Hon sjöng den jättefint och på imponerade perfekt ren svenska. Hon bad mig sedan att rätta hennes svenska uttal i låten "eftersom hon ville bli bättre" men jag fick lov att ärligt säga att jag inte kunde, jag kunde inte höra på hennes uttal att hon inte var svensk.

Det är nog vad jag minns från i natt. Sicka grejer hjärnan har för sig när man sover. ;)

söndag 7 november 2010

Trädtelingar, tonårstro och taggade tacktal

En mental coach som jag träffade ett tag sa att människan, liksom träden, består av "årsringar". Varje år får man en ny årsring, men alla ens "gamla" årsringar, dvs. alla yngre versioner av en själv, finns också kvar där under ytan någonstans och dem måste man kunna umgås och samsas med. Det ligger nog något i det - man har ju kvar sina yngre jag på något sätt i form av minnen och erfarenheter som har format en till den man är idag.

Hursomhelst. På tal om att umgås med sina yngre jag, så har jag tänkt en hel del på hur glad jag måste ha gjort mitt 19-åriga jag nu på sistone. Ni vet, den lilla blyga, pryda Malin som just börjat på universitetet. Inget ont om henne, hon var bra på många sätt - härligt naiv och med en ganska enkel syn på livet och relationer mellan människor. (En kyss betydde t.ex. att man är kär. Sade någon, vem som helst, att man passar för en viss uppgift så var det sant. Sade någon tvärtom så var det också sant... Med den livssynen kan man bli rejält förvirrad ibland, som ni kanske förstår, men är man ung och oerfaren så är man. ;)) Hon var nyfiken på sin framtid och tyckte att det var rätt spännande på universitetet med alla nya människor och upplevelser. Men mitt 19-åriga jag kände sig som en liten grå mus. Hon ville gärna synas och höras, men visste inte riktigt hur man gjorde. Hon hade svårt att ta för sig och kunde inte riktigt tro på att andra tyckte om henne eller att hon var bra på något. Hon såg upp till alla som var så duktiga att de fick stå på scen i spexet och fascinerades av att dessa människor inte i gengäld verkade se ner på henne.

Om jag kunde resa bakåt i tiden och tala om för mitt 19-åriga jag, att om fem år kommer hon att stå på scen med Holgerkören för tredje gången, tillsammans med riktigt duktiga människor, och få höra att hon strålar av energi och scenkåthet när hon står där... och efteråt skulle andra säga att hon är bra... och att hon samtidigt kommer att vara med i en teatergrupp, få stå ännu mer på scen och att regissörerna ska skriva in fler repliker åt henne i manus bara för att de tyckte att det gick bra... ja, då skulle hon nog inte riktigt tro mig. Men jag tror ändå att det skulle värma henne och tända en låga av hopp hos henne... och tanken på detta värmer faktiskt mitt nuvarande 24-åriga hjärta.

Se där ja, nu fick ni kanske veta lite mer om mig. Det är ju inte varje dag man öppnar en yngre version av sitt hjärta mitt ute på bloggen såhär, men idag kändes som en bra dag (natt) att göra det. Jag kan passa på att samtidigt sända ut ett kollektivt tack till alla er som har känt och umgåtts med mig någon gång under mina universitetsår (eller kanske t.o.m. tidigare) och som på något sätt kan ha påverkat mig och min syn på mig själv. Jag är så grymt mycket bättre idag. Eller känner mig så i alla fall.

Tack. Ni är bäst.

lördag 30 oktober 2010

Premiärfjärilen

Premiärfjärilen, även kallad teaterfjärilen (Lepidoptera theatrum) är en sällsynt men mycket välkänd art i världens fauna. Den förekommer över hela jordklotets yta och är "sällsynt men välkänd" i betydelsen att man sällan ser en premiärfjäril, men man kan desto oftare känna dess intensiva vingslag. Premiärfjärilen är ett flockdjur och förekommer oftast i stora svärmar i magen på människor som snart ska framträda i teateruppsättningar, konserter, studentspex, musikaler eller godtyckligt sammanhang där man beskådas av ett stort antal personer och samtidigt förväntas prestera på något sätt. Ju högre prestationskrav, större publik och nipprigare offer, desto större fjärilssvärm. Dess livslängd som fjäril är kort, oftast mindre än en dag då den i regel kommer ur sin puppa den dag då framträdandet äger rum för att sedan försvinna spårlöst i det ögonblick då framträdandet börjar.

Hur premiärfjärilen egentligen fortplantar sig och kommer in i folks magar är en ännu olöst gåta, men man tror att dess ägg svävar omkring i luften likt flygande mikroorganismer och att de känner av och söker sig till människor som repeterar inför framträdanden. När exempelvis sångaren tar en andningspaus i sången, smiter ägget in och förökar sig därefter i många exemplar. Dessa lever ganska obemärkta som larvar och puppor i offrets maggrop fram till premiärdagen, då de alla samtidigt kommer ut ur sina puppor och börja fladdra hejdlöst. De lägger även nya ägg som offret intet ont anandes andas ut under sitt framträdande och äggen flyger iväg för att leta nya offer. När premiärfjärilarna har lagt sina ägg och föreställningen börjar dör de alla hastigt. Detta plötsliga döende kliar sig forskarna förbryllat i huvudet över, men man kan ju inte veta allt.

Apropå ingenting så har Holgerspexet premiär i kväll kl 18.00 på Forumteatern. :)

tisdag 6 juli 2010

Skaffa ett liv ... eller ett o-liv

Jag har en olivburk hemma med texten "Noga utvalt sedan 1978" på locket. Goda och fina oliver är det, men är det bara jag som tycker att det verkar lite väl överambitiöst att ha suttit ända sedan år 1978 och valt ut vilka oliver som ska ligga i min olivburk år 2010? :)

tisdag 11 maj 2010

Glädjeämnen

Jag har ett dokument på min dator där jag listar saker som är trevliga och/eller på något sätt gör mig glad (utan inbördes ordning). Hittills ser listan ut såhär:

  • Kramar

  • Massage (både att ge och få)

  • Äta nybakat bröd, som fortfarande är varmt från ugnen.

  • Varma sommardagar

  • Färska bär som man plockar själv

  • Första vårdagen då man inte behöver ta på sig jackan

  • Första cykelturen på torr asfalt på våren

  • Sitta och fika och filosofera med en vän

  • Årets första blommor

  • Vackra solnedgångar/soluppgångar

  • Utsikt över vackra landskap

  • Sjunga

  • Vissa färger, t.ex. om någon har något härligt färgstarkt på sig.

  • Rita någonting som man blir nöjd med

  • Umgås med spexare

  • När man just haft ett riktigt produktivt manusmöte, eller gjort något annat produktivt.

  • Baka

  • När man vaknar och märker att det är fint väder ute.

  • Ljudet av fallande regn.

  • Doften av Vättervatten i håret när man just har badat.

  • Tvål som doftar geléhallon (jag hade en sån en gång).

  • Komplimanger

  • När man tittar sig i spegeln och känner sig snygg

  • När man får saker gratis, särskilt om det är oväntat.

  • Se på spex, särskilt om man får festa med spexarna efteråt.

  • Bra musik.

  • Nattpromenader

  • När man skriver ett gyckel, en manustext eller något annat och det bara flyter på, man har massor av inspiration.

  • Doften av grillrök. Det är somrigt.

  • Ligga på en gräsmatta och titta upp på molnen.

  • Vara på sjön.

  • Den friska luften och doften av våt asfalt när det just har regnat


    Känn dig fri att fylla på! Vad gör dig glad?


söndag 18 april 2010

Supersnälla SilverSopranenSmil?

Jag är en snäll flicka. Lite för snäll ibland. För er som är lite barnsliga som jag och har koll på barnprogram så känner jag mig faktiskt ibland som Supersnälla Silversara i fjolårets julkalender Superhjältejul. Men gemensamt med henne har jag också en såndär superkraft som gör jag ibland kan förvandlas till en riktigt supersur satmara. Det är bara det att den kraften sitter väldigt långt inne hos mig och kommer fram väldigt sällan. Jag är inte speciellt lättretad och blir jag lite arg kan jag behärska mig. men någonstans finns det en gräns där det faktiskt slår över. Jo. De som inte har varit med om det tror mig inte när jag säger det, men de som ser det blir i regel rädda...

Inte ens jag kan vara snäll och fin jämt.

onsdag 10 mars 2010

Vårvinterväder och shoppingräder

Jag ska på födelsedagsmiddag hos tvillingarna Lundén/Obinwa på fredag, så idag har varit på stan och införskaffat lite hemliga presenter. :) Jag köpte även en cykelhjälm (till mig själv), ett inköp jag har tänkt göra i evigheter men skjutit upp. Men nu är det gjort i alla fall! En gråvit blev det, av sportig typ.

Det är jättefint väder idag! Jag tog till och med på mig vårjackan inför min tur på stan och det funkade! Lite kallt i skuggan, men helt okej. Hoppas det blir vår nu. På redigt. Jag kan klara mig utan dessa snödrivor och is på vägarna.

Nä hörni, nu ska jag slå in hemlon!

Kram!

söndag 7 mars 2010

Internationella kvinnodagen

... är det i morgon. Lite intressant att det i dagens samhälle, där alla är måna om jämställdhet, bara finns en internationell kvinnodag, tänkte jag nyss. Om det ska vara riktigt jämställt och rättvist borde det väl finnas en internationell mansdag också? Sen surfade jag lite på nätet och fann att en sådan dag faktiskt finns: http://sv.wikipedia.org/wiki/Internationella_mansdagen. Fast den är visst inte en av FN:s internationella dagar.

Fast vid närmare eftertanke får jag känslan av att det är lite onödigt att varje kön har en egen dag. Det känns som att man bara delar upp män och kvinnor i olika läger, på något sätt. Kanske vore det bättre med en gemensam jämställdhetsdag då man uppmärksammar orättvisor åt bägge håll? Vad tycker ni?

lördag 6 mars 2010

Flit, fika, och ett flippat festfotografi

Det är mysigt ibland, att gå på stan och fika ensam. Idag åt jag semla och kaffe på Café Gyllen. Påtår på kaffet ingick, och precis när jag tänkte att nu vore det trevligt att fylla på koppen litegrann, såg jag att en kvinna vid bordet intill hade hämtat kaffekannan och börjat hälla upp åt de andra vid sitt bord. "Så smidigt att kaffet redan är häromkring", tänkte jag, så jag bad damen att skicka vidare kaffekannan till mig, så kunde jag gå tillbaka med den sen. Men i stället hällde hon upp kaffe åt mig också och gick tillbaka med den själv. Det var väl gulligt gjort av en vanlig cafégäst som inte känner mig? :)

Oj, vad mycket jag låter som en tant nu. Det är nästan så att man kan tro att jag ser ut såhär:



Men det gör jag inte. Bilden är tagen på en spexfest då jag var utklädd till pensionär, och till vardags brukar jag se ut ungefär som på bilden längst upp fast med glasögon och lite brunare hår. (Som tjejen till vänster alltså, inte som den gröna draken! Den är där bara för att det är snyggt.)

Idag jobbade jag kl 06-13 och har varit ledig hela eftermiddagen! Jag har jobbat så mycket på sistone att en ledig eftermiddag utan något inbokat känns nästan som en hel ledig dag. I morgon jobbar jag också förmiddag, så då blir det precis som idag, och på måndag jobbar jag eftermiddag. Då får jag sovmorgon i stället, det var *riktigt* längesedan! Ock håll i er, på tisdag och onsdag är jag LEDIG! Helt ledig! Två dagar i rad med hur lång sovmorgon jag vill och utan något inplanerat annat än tvättid, tango och yoga. Underbart, jag ser verkligen fram emot tisdag och onsdag. Hoppas att solen visar sig som idag då också, promenader i solsken ger mig ny energi. Jag har haft en period med så mycket jobb, lite sömn och mycket oro att jag börjar bli trött och sliten. Oron är obefogad (förmodligen), så den jobbar jag på att bli av med och jobbet lugnar sig, som väl är, tillfälligt i nästa vecka. Det är inte klokt vad mina kollegor är sjuka hela tiden. Tur att de har en sån klippa till timvikare. ;)

Nä, nu ska jag laga kvällsmat! Sen ska jag ha en fortsatt skön kväll innan jag måste gå och lägga mig.

söndag 31 januari 2010

Hallonbakelser

Idag har jag bakat sånahär. Gott. Smakar mycket hallon. (Jag lyckades inte få någon riktigt bra bild på dem, men den här får duga!)

lördag 2 januari 2010

Så genomskinligt

Jag läste en artikel på Corren.se häromdagen, där de skrev att vissa flygplatser kanske kommer att börja använda en skanner som ser genom kläderna på folk. Anledningen var ett attentatsförsök på juldagen där en resenär gömt sprängmedel i kalsongerna. Det blir visst bara mer och mer komplicerat det här med flygplatskontroller, alltid en massa nya grejer som ska förbjudas och kontrolleras. Varför inte bara bestämma att alla alltid ska resa nakna och utan handbagage? Det vore om inte annat en rolig syn... Och man måste ha utsläppt hår såklart, eller allra helst vara flintskallig, så att man inte kan gömma förbjudna prylar i någon snitsigt fluffig frisyr. Dessutom kan ju hårnålar användas för att sticka ut ögonen på piloten och det är ju farligt. Lika bra att checka in alla lösa delar. (Man får hoppas bara att flygplatserna i kallare länder är ordentligt uppvärmda om alla ska resa nakna.)