onsdag 27 maj 2009

Maniska Malins mariga manusminne

Har du någonsin önskat att du kunde radera någonting ur ditt minne? Just nu önskar jag att jag kunde glömma bort spexmanuset vi håller på att skriva. Bara glömma allt vad det handlar om, alla skämt vi har med - precis som om jag aldrig skulle ha läst det. Detta för att sedan logga in på Holgerspexets interna hemsida och läsa manus med helt nya, färska ögon, som om det vore första gången jag läste det och som om det var någon helt annan som hade skrivit det. Då skulle jag märka vad som är roligt och inte (vad jag spontant skrattar åt), vad som kan tänkas funka på scen och vad som känns ologiskt. Och jag skulle säkert få en massa nya, sprudlande idéer om hur man kan tänkas gå vidare med det vi har och göra det ännu roligare.

Vad jag försöker säga är att man blir insnöad till blindhet när man har jobbat med ett och samma manus i flera månader! Man har läst all text så många gånger att man inte längre har en aning om huruvida skämten är roliga, replikerna nödvändiga, den röda tråden tillräckligt tydlig eller de historiska twisterna tillräckligt överraskande och lättförståeliga. Man är så otroligt van vid alla de där grejerna att de numera bara är - man vet inte vad man tycker om dem. Det är samma idé som att stirra för länge på en teckning man håller på att rita - man hakar upp sig så mycket på detaljerna att man inte längre vet om teckningen är snygg. Fast med manus sker det i en större skala. Teckningen kan man titta på dagen efter och konstatera att den blev bra, men inför manuset återfår man inte objektiviteten på en dag. Man fortsätter att vara blind eftersom manusförfattandet är en mycket mer utdragen process. Man har hållit på så länge med det.

Nu fick jag en galen idé: Tänk om man i detta staduim bara skulle lämna över manuset till en annan manusgrupp! Säga "Nu har vi skrivit det här, fortsätt på det och gör vad ni vill av det!" Gruppen, som aldrig för har läst manuset, läser in sig på det och fortsätter sedan att skriva det. Jag undrar om det skulle bli bättre då? Det är inte alls omöjligt. Men nu har vi ju tyvärr inte två manusgrupper i det här spexet. ;) Vi får helt enkelt kämpa vidare och be om feedback från andra spexare.

Kramis på er! Nu lyssnar jag på en mysig blivande spexlåt. Jag blir glad av det. Det ger mig hopp på nåt sätt, när jag hör en låt och vet vem som kommer att sjunga den. Jag vet inte riktigt varför, men det kanske får mig att känna att spexet börjar ta form, att "det blir ett spex även i år".

Nu ska jag knyta mig. Jag har en 12 timmars arbetsdag i morgon.

tisdag 26 maj 2009

Dö-kul?

Jag läste just i Metro teknik om en ny tjänst som heter Webwill som låter en bestämma vad som ska hända med ens konton på olika sajter på nätet när man dör. Man ska kunna klicka i hur man vill att sina konton på t.ex. Facebook, Twitter eller Flickr ska förändras efter ens död. Det kan vara saker som att radera kontot, ändras sitt statusmeddelande, skicka mail till sina vänner, etc. samt när det ska verkställas.

När jag läste detta fick jag en så sjuk fantasibild. Jag föreställde mig att jag efter min död skulle låta min Facebookstatus uppdateras regelbundet med saker som låter mina anhöriga och vänner veta vad jag pysslar med därborta på andra sidan. Tänk er statusmeddelanden som: "Malin hälsar på Sankte Per", "Malin provar sina nya vingar", "Malin sitter på ett moln och äter Philadelphia", Malin tar en promenad med Jesus, farfar, farmor, morfar och sina undulater från barndomen", "Malin vinkar till gammal klasskamrat därnere på Jorden, men hon ser mig inte, pilutta henne, nu ska jag kasta en regndroppe på henne!", "Malin brände sig just... Satan, nu försade jag mig!" ...

Vilken morbid humor man kan ha ibland. Förlåt. Men lite roligt är det ju. Tycker jag då.

torsdag 14 maj 2009

Tänk om...

I samband med spexets senaste produktionsmöte nämnde jag att jag jobbar på Kristi himmelfärdsdagen. "På en röd dag?" undrade en av mina spexkompisar. "Vad har du för jobb?" Jag berättade att jag vikarierar som personlig assistent, varpå personen svarade "Ja just det, de blir ju inte friska bara för att det är röd dag." Då fick jag en intressant, men väldigt trevlig fantasibild i huvudet. Tänk om alla handikappade människor helt plötsligt skulle bli o-handikappade varje gång det blev röd dag. Och alla sjuka skulle bli friska för en dag och kunna gå hem från sjukhuset så att läkare och sånt också kan vara lediga. Sen dagen därpå är allt som vanligt igen. Vad mysko det vore. Men tänk vad glada alla människor som är vana vid att inte kunna gå skulle bli över att helt plötsligt kunna det, om än bara ibland.

måndag 4 maj 2009

Magnolia


Vårigt, va?

Schemafri dag

Idag fick jag ett "Hej, hur går det?"-brev från Arbetsförmedlingen. Det var gött att kunna ringa min handläggare och säga att jag faktiskt har ett jobb, åtminstone på deltid, jag har ju jobbat några dagar i veckan den senaste månaden. Det känns också jättebra att de på jobbet fortfarande tror på mig, att jag är upplärningsbar (kan man säga så?) och fortsätter att ge mig nya arbetspass. Det är bara att hoppas att det fortsätter så.

Nillis berättade igår att hon och August just har fått hem två söta katter, Kea och Kefalonia. De ska vara "jourhem" (tror att det kallades så) åt katterna, dvs. de ska ta hand om dem tills de hittar någon annan som vill ha dem permanent. Mysigt. Jag tror att jag måste droga mig med allergipiller och åka och hälsa på dem någon dag. :)

När jag satt ute i min berså och fikade förut idag, så började det duggregna så jag gick in. Men strax därefter började solen skina igen. Haha. Jag trodde bara att det var Kalle Anka som drabbades av sånt. Vi kanske är släkt han och jag?

fredag 1 maj 2009

Sköna maj

Det är vid den här tiden på året man är lycklig över att ha en innergård...





... sen kanske inte mobilkameran riktigt ger rättvisa åt det vackra, men det blev bra bilder för att vara en mobilkamera, tycker jag i alla fall.

I morse vaknade jag av att en orkester marcherade förbi utanför mitt fönster (Jag vet att det naturliga svaret här skulle vara "Nej, fy vad jobbigt", men jag tycker inte det! Det var roligt. Det är alltid kul när det händer nåt i stan sådär, och så spelade de bra också. Och var fint klädda. Dessutom fick de mig att piggna till, så jag kom upp redan vi niotiden.) Sedan på förmiddagen har jag suttit i bersån och druckit kaffe och njutit av en lugn vårdag. Oj, vad gammal jag låter helt plötsligt. Men det får det vara värt, för mysigt var det.