söndag 31 augusti 2008

Where have all the flowers gone?

NolleP är slut. Det känns både skönt, konstigt och vemodigt att tänka på det. Vi hade lite mysig avrundning idag med visning av nollefilmen, godisätande och presenterande av vinnande Pubcrawl-lag samt nollegrupp. Nu är jag hemma och ska snart räkna biljettkassan, börja andas och tänka på vardagen igen.

Det har verkligen varit två grymt intensiva, ganska jobbiga men också roliga veckor. Det har hänt så mycket under dessa två veckor, att när jag nu tänker tillbaka på tiden före NolleP känns det konstigt avlägset, som om flera år skulle ha gått sen dess. Det är så mycket som hunnit ändras sen dess. Jag har skaffat många nya bekanta, gjort många nya saker och ställts inför (och oftast löst) en del nya problem sen dess. Jag drömmer inte längre samma konstiga drömmar som då, mår inte likadant och ser på mig själv och allt omkring mig på ett ganska annorlunda sätt mot förr. Mestadels känns det bättre, och på något sätt ser jag mig själv som en starkare och bättre person idag än för 2-3 veckor sen. Åtminstone gör jag det just idag. Varför vet jag inte riktigt, men det borde bero på saker som har skett nu under NolleP, och jag hoppas att det består.

Det är lite konstigt också, att jag under dessa veckor nästan har förträngt att min farmor har gått bort. Det hände precis strax före NolleP, och hon gick bort på ett lite plötsligt och tragiskt sätt, så vi var inte direkt förberedda på det. Jag har ju vetat om under hela NolleP att detta har hänt och att hon är borta, men på något sätt inte hunnit/orkat vara ledsen när jag har haft Nollan att ta hand om och en massa biljetter att sälja och roliga aktiviteter att anordna. Vet inte om jag ska ha dåligt samvete för detta eller inte. Men begravningen i fredags var fin. Och då fick jag nog tillfälle att ta in det ordentligt och faktiskt vara ledsen, sådär som man måste få vara innan man kan gå vidare. Vi saknar farmor, men nu finns hon däruppe hos farfar i all evighet. Och det var nog så hon innerst inne ville ha det, förr eller senare... (Jag är egentligen inte jättetroende, bör tilläggas, och kan inte helt bestämma mig huruvida jag tror på ett liv efter döden eller ej. Men när det gäller mina farföräldrar så bara bestämmer jag att de nu och för evigt lever lyckligt tillsammans i ett paradis. Att farfar springer långa tävlingslopp igen och vinner guldmedaljer och att farmor bjuder änglarna på sina underbara, hembakade rågkakor. Det är nämligen det enda som känns okej.) Oj, vad sentimentalt det blev. Men det här är min blogg, så lite sentimental får jag vara. Prästen tyckte förresten att det var roligt att jag hade en hel toapappersrulle i väskan. Detta är dock inget ovanligt fenomen när jag är förkyld, vilket jag är nu (då går det ju åt väldigt mycket snytpapper). Och det föll sig ju liksom naturligt att jag hade med mig väskan med toarullen till begravningen också. Prästens kommentar "Man ska ju inte skämta om sånt egentligen, men man kan ju undra hur många meter man är värd..." lättade upp stämningen en aning. :)

Nu skulle jag vilja komma på ett snyggt sätt att avsluta det här inlägget på, men kommer inte på något. Men jag kan ju påpeka att idag har jag för en gångs skull en lite uttänkt rubrik till mitt blogginlägg. "Where have all the flowers gone?" är en låt som vi hade med i vår Nollefilm, en vacker och vemodig sådan. Och i egenskap av rubrik till detta inlägg kan den frasen syfta på lite olika saker, beroende på vad man bestämmer att blommorna symboliserar. Inte likt mig att vara så djup, men jag har mina stunder. ;p Här är några exempel jag kan komma på som rubriken kan betyda:

1. Den syftar på våra nya studenter, som har varit nollor (tänk blommor på ett fruktträd) och övergått till att vara ettor (tänk samma träd i ett senare skede, då blommorna är borta men finns där i form av kart/frukter i stället).
2. Den syftar på andra saker under NolleP som är över, kanske är blommorna alla timmar, dagar och månader av planering som KrogVetet ägnat tillsammans, eller bara glada minnen vi har från vår tid som NolleP-anordnare.
3. Den kan också syfta på att vi hade hippie-tema (flower power-veckorna är över).
4. Det går att koppla till farmor och farfar på flera sätt också...
5. Den kan syfta på "ogräs" som jag tycker har försvunnit från mitt liv, en gladare tolkning.
6. Det är höst nu, och de flesta sommarblommorna har troligen vissnat, rent bokstavligt.

Kommer ni på fler?

Äsch, dags att börja räkna lite pengar, kanske. Kram på er!

torsdag 21 augusti 2008

Världens komplexitet

Ibland förundras man över hur irriterande komplex världen är. Människor fungerar så olika att jag ibland tycker det är konstigt att man har vänner överhuvudtaget, att det finns folk som man faktiskt på nåt sätt matchar lite med. Den gyllene regeln "gör mot andra vad du vill att de ska göra mot dig" funkar inte alls, eftersom alla uppskattar och önskar sig helt olika saker. När jag är ledsen eller sönderstressad vill jag till exempel ha kramar. Det vill inte alla. Jag tycker till exempel om att bokstavligen få höra att jag är omtyckt och en bra människa, eftersom jag tycker att det är det mest tydliga och ärliga sättet att visa uppskattning för hur någon är som person (ty goda gärningar kan man ju göra även utan att tycka om någon... är åtminstone min erfarenhet). Men det gillar inte alla. Vissa tycker att såna ord är obekväma, "för stora" eller känner sig trängda av dem.

Nej, jag säger inte att det är fel på andra människor, eller på mig. Jag bara drar en massa exempel på hur olika folk kan vara och hur svårt det är att funka socialt ibland. Särskilt eftersom man inte vet vem som vill vad. Om en halvnära vän exempelvis verkar ledsen och jag frågar vad som har hänt, är jag då omtänksam som bryr mig, eller är jag bara jobbig som lägger mig i? Precis, det beror på personen ifråga, vad man har för relation till honom/henne och vad han/hon föredrar. Men tänk om man inte vet hur personen funkar i just den situationen då? Och tänk om jag inte vet vad den personen tycker att vi har för relation? Ibland vill man trösta men vet inte om man är rätt person att göra det, eller för den delen, om personen hellre vill bli lämnad ifred. Det finns många exempel på sådana situationer. Och ofta vet man inte alls i efterhand om man har agerat rätt eller inte. Hur många personer i min omgivning agerar jag fel emot? Och hur många har jag agerat fel mot länge utan att fatta det? Hur många pratar bakom ryggen på mig om saker jag gör som de stör sig på utan att säga något till mig? Man vet aldrig sånt. Visst, ibland kanske man får någon form av feedback, men saker som sägs och görs kan ju tolkas på lika många sätt som det finns människor i världen. Man vet aldrig om folk talar sanning, och jag har ofta svårt att avgöra om det som folk säger säger är genuint och äkta eller bara påklistrad artighet. Ibland undrar jag nästan om jag har några vänner överhuvudtaget eller om jag bara misstolkar allt jag ser och hör så att jag tror att folk i min närhet tycker om mig. Fast jag drar ändå slutsatsen att jag har vänner. Jag menar, varför skulle folk höra av sig till mig och vilja träffas om de inte trivdes med mig? Men många detaljer i min personlighet och mina handlingar vet jag dock inte alls om mina vänner uppskattar eller inte.

Visst, jag vill inte leva i en värld där alla är likadana. Det vore förvisso mycket enklare, men lite tråkigt. Däremot skulle jag gärna vilja leva i en värld där alla älskar alla, och där alla utgår ifrån att vad deras medmänniskor än gör så menar de bara väl. Det vore enklare. Och bara roligt.

Men i kväll är jag glad. Vi i KrogVetet har varit iväg och gycklat för Psyko, bästa peppande publiken någonsin! :) Få hoppas att våra nollor och faddrar uppskattar oss lika mycket på sittningen i morgon.

torsdag 14 augusti 2008

Kära återseenden, motion och mandomspoäng

Förrgårdagens återseende av länge saknad vän: Min gymnasiekompis dök helt otippat upp på campus iklädd gul Y-nolleslips. Jättetrevlig överraskning! Jag visste inte ens att hon skulle börja plugga här, och har nog inte träffat henne på ett eller två år minst (tror att jag har sprungit på henne lite snabbt på stan vid nåt tillfälle efter studenten, men sedan jag träffade henne "ordentligt" har det nog gått tre år). Så det blev en del långa samtal, rundvandrande på campus samt lite lättlunch av modell Baljanbaugette i solen och mobilnummerbyten. Alltid trevligt med kära återseenden, särskilt när det känns som om vänskapen knappt har förändrats under de gångna åren då man inte har setts. Har lovat att bjuda hem henne till nya lägenheten så fort NolleP är över. :)

Gårdagens återseende av länge saknad vän: Vår kära bortresta spexarvän är tillbaka i Linkan, samma hus, samma revbensknäckande kramar, samma härliga personlighet som alltid. På köpet kom dessutom en inte-tidigare-träffad amerikansk flickvän (dvs. jag hade inte träffat henne), som verkade vara en rolig och mysig person som gillar teater och att busa med folk. Lite typisk spexpersonlighet, faktiskt. Jag får bestämma att vi skriver manus på engelska om jag blir manuschef nästa år. ;) Med dem blev det en del softande, visning av ashäftiga teaterbilder, förtäring av hemgjord jordgubbssaft och en promenix hem till mig för att visa var jag bor nuförtiden.

Dagens kära återseende av... ja, visserligen nyligen träffade familjemedlemmar, men ändå: Mamma och Nillis kom på spontanbesök till Linkan och bjöd på mat. Alltid trevligt att se dem. Och kul att jag har haft en del tid över bland NolleP-förberedelserna de senaste dagarna, så att man kan träffa folk.

Dagens mandomspoäng: Jag lyckades fixa den tillfälligt o-fungerande bromsen på min cykel, utan att veta hur den egentligen funkar. Det var en bromsvajer (tror att det heter så) som hade lossnat, och jag klurade ut hur den hade suttit innan och satte tillbaka den. Sen funkade bromsen som vanligt igen. Bra va? Lite manligt. Nästan iaf.

Dagens motion: Svans/plastpåsekrig med Kenny, på väg till och från gycklet. Alltid kul med faddeifesterikollegor som orkar vara lite barnsliga. :)

Dagens motion 2: Bärande av öl- och ciderbackar in och ut ur bilen. Jisses, vad jag inte har vältränade armar. Att det kan vara så tungt med tre välfyllda backar att man måste ta en i taget... Men det gick ju. Och det var säkert bra för mina armar.

måndag 4 augusti 2008

Cissi



Jo, jag vet att det har varit lite väl mycket kattbloggande här på sistone, men det här... det är MIN lilla sötnos. <3 Snart i alla fall. Än är hon för liten för att flytta från mamma, så det blir någon gång strax efter NolleP hon får introduceras i mitt lilla hem. Var bara tvungen att visa henne. :) Det gör lite ont i hjärtat vid tanken på att skilja henne från mor och syskon med tanke på hur söta de är när de leker tillsammans, och inte minst när ungarna ligger och sover alla fyra i en hög och nästan kramas... Men syskonen kommer ju också att flytta när de blir stora, jag vet åtminstone att hennes syrra redan är tingad.

söndag 3 augusti 2008

Mjaaau

Är hos katterna för n:te gången i sommar. Matte är på Öland. Ska nog snart gå hem och sova, men det är ju så trevligt här. Sitter och datorknattrar lite med Mamma Katt bredvid mig i soffan. Två av ungarna har just vaknat upp från en stunds vila och börjat busa med varandra igen, de andra två ligger bredvid varandra på golvet och sover, i nästan exakt samma sovposition. Gulligt värre. =) Glömt att ta med mig kameran tyvärr, annars skulle jag ta en hel del söta bilder.

Jag har förresten både "tingat" och namngett en liten hona, så det ska nog mycket till för att jag ska låta bli att skaffa katt nu. Funderar på att snart börja småkika efter katt-tillbehör i djuraffärer någon dag innan NolleP drar igång...

Har haft en härlig helg/veckoslut. I torsdags hade jag Nisse, Jocke och Helena hemma på saffransscones, i fredags var jag på poolparty/grillning hos demsamma, och igår hade jag Rikard och Ylva på te. Trevligt värre.

Nu börjar jag bli trött. Kram!